Publicerat 30/3 - 2021

Nya Zeeland – vitvinsparadis som går mot rött

Det är som ett stort vinäventyr, Nya Zeeland. Att komma hit och åka från vingård till vingård, möta entusiastiska producenter med visioner och en stor portion nyfikenhet. På rekordkort tid har landet också armbågat sig in på vinkartan. Och nu – äntligen – kommer det röda vinet. 

Vinlivs chefredaktör minns en resa till Nya Zeeland för några år sedan…

Efter över ett och ett halvt dygns flygresande mellan olika destinationer landar vi på Auckland International Airport. Och visst, knäsvag är man. Det är en åkomma som kommer att hålla i sig under hela resan, men av en helt annan anledning. Det är nämligen ett land som tar andan ur en och det är lika bra att jag säger det på en gång: Det är så vackert, vackra landskap, vackra vingårdar, en del viner är överraskande goda, människorna är mycket trevliga, maten håller hög klass och så kaffet, den lilla espresson, fullkomligt lysande.

Ändå är det något som skaver.

Visst är det ett äventyr att ta sig runt, att inleda den långa resan i norra delen av Nordön och leta sig ned, snirkla sig fram mot Sydön, att flyga över Cooks sund där vinden är så kraftig att det lilla planet närmast vänder i luften, och vidare ner till södra delen av Sydön. Däremellan en mångfald producenter, viner, idéer, druvor, vingårdar, utsikter, visioner och massor av… Sauvignon Blanc.

Berömd som Sagan om ringen

Det är kanske det? Druvan som satt landet på plats – eller om det var tvärtom. Det är sannerligen inget fel på Sauvignon Blanc, men det blir, emellanåt, för mycket. In your face, sa min kollega, och det kan ibland kännas så, vinerna kan upplevas som absolut överaromatiserade och ta över en hel måltid. Samtidigt, en producent jag besöker säger att de helt enkelt inte har råd att inte göra vin på Sauvignon Blanc, landets signum och lika berömd som Sagan om Ringen.

Men om Sauvignon Blanc betytt mycket för att introducera landets vinindustri internationellt, finns det – tack och lov – en rad annat som är spännande och som kommer att befästa landets närvaro i den globala vinmarknaden. Vi talar, på känt Nya världens-manér, andra druvor som nu börjar skrivas med stora röda bokstäver på vinetiketterna. 

– Vi jobbar mycket för att ryktet om vin från Nya Zeeland ska förändras. Som det är nu är Sauvignon Blanc alldeles för dominerande, förklarar Duncan McTavish.

Ett ställe för livsnjutare

Platsen är Waiheke Island en halvtimmes båtfärd öster om Auckland. Det är varmt, vägen på vulkanön är snirklig och när vi äntligen kommer fram hittar vi Duncan på stranden. Men så är det på Man O’War. Ett ställe för livsnjutare.

Han visar oss runt, låter oss prova vinerna. Fokus ligger på oväntat håll, på mousserande, Chardonnay… en hel radda viner med värme och tyngd. Och så förstås, Syrah.

Vi fortsätter vår resa, ner mot Hawke’s Bay på Nordön och vinegendomen Elephant Hill. Det är så snyggt och genomtänkt att man blir alldeles stum. Och när vi sätter oss till bords för en snabb lunch räcker inte de beskrivande orden till. Så gott är det, så enormt balanserat mellan smaker och råvaror, tillbehör och uppläggning. Jo, vinerna är det inte heller något fel på. 

State of art-vineri

Och nej, det finns inga elefanter i Nya Zeeland. Det har heller aldrig funnits elefanter på Nya Zeeland. Det närmaste man kommer elefanter är moa, den jättelika fågeln, världens genom historien största, som inte kunde flyga. Men de är sedan länge utrotade. Att producenten tagit namnet Elephant Hill har att göra med att de placerat en stor elefantskulptur på kullen precis utanför entrén till vineriet.

Men vi backar tillbaka, till just vineriet, state-of-art som de själva kallar det, till vingården och till Günther Theis, vd med tysk brytning. Det är därifrån han kommer, samma ursprung som ägarparet Reydan och Roger Weiss som 2001 lät bygga det ikoniska vineriet. Med erfarenhet från både södra Tyskland och i synnerhet Pinot Noir-stinna Oregon har Günther Theis ett annat fokus och driv än det gängse i landet. Och en av anledningarna till att han erbjöds jobbet på Elephant Hill.

– Det är viktigt med ett vin på Pinot Nor, det är lite av en dörröppnare för oss, i synnerhet ute på den internationella marknaden. Vi säljer den i flera länder och förhoppningsvis kan vi längre fram sälja även våra Syrahviner där.

Pinot Noir för vuxna

Marknadsstrategin är tydlig, om någon nu trodde annorlunda, och nyfikenheten på vad Nya Zeeland kan åstadkomma stor. Günther Theis menar att han på många sätt kommit till paradiset och han har inga planer på att lämna Hawke’s Bay.

Nu när Elephant Hill dessutom fått upp smak och fart för Syrah, finns ytterligare skäl att förkovra sig, menar han.

– Syrah är en Pinot Noir för vuxna, säger han och skrattar samtidigt som han häller upp Airavata Syrah 2009, galet bra med sin fina fruktkaraktär och sköna konsumentvänliga attityd.

Så kan det ju också vara.

Staden som satt Pinot Noir på kartan

Ett snabbt stop i Martinborugh och vi välkomnas av Marion Schubert alldeles utanför den lilla staden som faktiskt satt Pinot Noir på kartan. Detta är så klassisk mark man kan komma i nyzeeländska vinnäringen. Marion kommer från Tyskland, är uppvuxen i en helt annan miljö, men säger själv att hon tillsammans med sin man Kai, likaledes tysk, hamnat rätt. Helt rätt.

– Jag gillar livsstilen i Nya Zeeland. Alla har ganska gott om utrymme, en bit till närmaste granne och det tror jag lugnar ner de flesta.

Efter ett obligatoriskt besök i vingården hamnar vi i hennes kök där vi provar vin. Sauvignon Blanc-spåren är som bortblåsta. Istället är det Pinot Noir som glasen fylls med.

– Jag tycker att vi gör Pinot Noirviner i Gamla Världen-stil. Men de påminner inte om tyska viner på Spätburgunder, inte för ett ögonblick, säger hon med emfas.

Resor jorden runt ledde hit

Kai och Marion träffades på Geisenheims Universitet där båda pluggade önologi och bestämde sig tidigt för att göra Pinot-viner. Men frågan var – var? Efter flera jordenrunt-resor till områden som Kalifornien, Bourgogne, Oregon och Sydamerika hittade de vad de sökte, ett stenkast utanför staden Martinborough. 

Resan går vidare. Vi tar planet över sundet ner till södra ön, hamnar i Marlborough, Sauvignon Blancs förlovade land, och överraskas dels av den enorma arealen druvan odlas på, dels variationen som går att hitta i vinerna. Men efter några dagar känns det därför helt rätt att leta oss vidare, längre söderut till kultförklarade Central Otago, världens sydligaste vinområde, mytomspunnet för just sin Pinot Noir och för sin närmast hänförande vackra natur.

Bungyjump i vinmiljö

Att byngyjumping uppfanns utanför Queenstown är egentligen inte överraskande. Nya zeeländarna är ett äventyrsfokuserat folk och här får man lystmäte för sina våghalsigheter med den natur som omger oss.

Men tillbaka till den lite lugnare vinnäringen, även om en helikopterfärd över de svindlande vinkullarna kan få även den mest äventyrslystne resenären att längta till lugnet i en vinkällare… Vi tar oss tillbaka till bilen, styr färden mot Rippon vid Lake Wanaka. Men det börjar inte riktigt som vi tänkt oss.

– Sitt kvar i bilen, skriker Nick Mills när vi parkerar utanför vineriet.

Vi sitter kvar, trots en bilresa från Queenstown på någon timme sitter vi kvar. Han ger oss liksom inget val.

– Ta av er skorna och skicka ut dem genom bilrutan, säger han sedan och tittar uppfodrande på oss.

Livrädd för vinlusen

Nu först börjar det gå upp ett ljus. Han frågar också om vi varit på någon vingård senaste dygnet. Jo, many, many förklarar vi. Då går han i väg med skorna och börja tvätta dem, ordentligt, en bit in i garaget.

– Det är fylloxeran jag är rädd för, skriker han från garaget.

För så är det, hans vingård är planterad med vitis vinifera även under jord. Det brukliga är att man har amerikanska rotstockar under jord som man ympar vitis vinifera på ovan jord. Detta för att många av de amerikanska stockarna är resistenta mot denna vinlus som sprider skräck i vinvärlden.

Samtidigt, brukligt verkar inte vara något som finns, upptäcker vi snart, i Nick Mills ordförråd. Det mesta han gör är annorlunda.

Min plikt är att odla vin här

Vi ger oss ut på en tur efter det. Han vill visa oss sin historia, sitt heritage. I den lilla staden Wanaka vid sjön med samma namn är han ett med sammanhanget, delaktig. Han berättar om sina förfäder, om marken de ägde, jättelika ägor, hur de rann ur händerna på familjen efter en farfars död. Han visar det gamla huset där han är uppvuxen, lekte som barn, om sin pappa som grundade vingården alldeles vid sjön där de fortfarande har mark kvar, om sina släktingar. Och om vinet som tar all hans tid.

– Jag tycker att det är min plikt att odla vin här, att berätta om vår historia och behålla detta och visa vikten av att respektera ursprunget och vad förutsättningarna ger, förklarar han sedan när vi är tillbaka på vingården.

Vi går omkring mellan rankorna, han barfota med sin seglarkeps på huvudet. Han pratar åter om vikten av ursprung, lämnar det aldrig. Det är först efter ett tag jag inser vad han gör, säkert omedvetet. Han skapar en bild av sig själv, som en historieberättare men där han är den som har huvudrollen. Det är oavvisligen fascinerande, hela hans uppenbarelse blir på sätt och vis mytisk, han förmedlar en bild av Nick Mills som en del i historien.

Vackraste vingården i världen

Strax nedanför vineriet finns en liten stenmur. Vi sätter oss där och blickar ut över vingården som sluttar ner mot sjön.

– Många säger att det är en av de vackraste vingårdarna i världen. Och ja, kanske, men det handlar om att där människorna trivs, där trivs också druvorna.

Så fungerar han, allt har ett sammanhang, inget är isolerat.

Att hans viner, många på Pinot Noir, tillhör några av de bästa Nya Zeeland har att uppvisa, kommer lite som en självklarhet. Trots en ganska kort vinhistoria, första rankorna sattes i mitten 1970-talet, är det passionen och säregenheten som till sist är avgörande för vinets kvalitet.

Kvalitet oavsett färg

Men det är bara en av många upptäckter. Men den stora upptäckten i detta fantastiska vinland är just mångfalden, att de strävar efter att tillverka rött kvalitetsvin eller för all del även vitt, men på en uppsjö av druvor.

Lugnad sätter jag mig på planet, får raskt ett glas Pinot Noir i handen.

Det skaver inte längre.

Johan Franco Cereceda, Author
Johan Franco Cereceda

Vinlivs chefredaktör med 30 år i vin- och mediabranschen samt vinutbildare. Dricker vin varje dag, helst torr sherry, fino eller manzanilla, eller rött från Bordeaux.